Personligt hos Flora Wiström och Johan Torarp  

– Jag köper inga dyra handväskor, men jag tycker att det är kul att satsa på lampor, säger Flora.

– Jag är uppvuxen i ett hem där man samlar på konsthantverk och värderar dessa föremål högt, säger Flora Wiström, författare och bloggare.   

– Min styvpappa, Calle Forsberg, är keramiker och det har nog påverkat min känsla för konsthantverk och vackra saker. Det blir nog så när man ser en krukmakares många steg; dreja, torka, beskicka, skröjbränna, glasera och bränna igen. Jag har stor respekt för den processen och samlar gärna på sådana föremål. 

Hon och pojkvännen Johan Torarp, arkitekt som driver kontoret Grip + Torarp som både ritar hus och interiörer, bjuder på kaffe vid det runda Aalto-bordet, ett arv från Floras barndomshem. På sätt och vis sammanfattar matgruppen deras gemensamma inredningsstil: 

En del designklassiker, en del personlig historia.   

– Om man ska generalisera så är nog den stora skillnaden mellan oss att jag är lite stramare och du är lite gulligare. Sen är inte jag jättestram och du är inte jättegullig, säger Johan.   

Utanför fönstret sluttar klippan brant ner mot Mälaren framför det putsade sekelskifteshuset från 1904, signerat arkitekten Oscar Holm och en av få byggnader som påminner om det som en gång i tiden var Gröndals villastad. Då rymde de ståtliga husen flera små hyreslägenheter, i dag har de slagits ihop till större bostadsrätter.   

– Vår lägenhet var två stycken, och på bottenvåningen låg en butik, i alla fall enligt bygglovshandlingarna, säger Johan.   

Det var längtan efter mer yta och en annan arkitektur som fick dem att lämna funkislägenheten på Södermalm i Stockholm. Av en slump hamnade de i den gamla arbetarstadsdelen vid vattnet.    

– Några av våra bästa vänner bor på samma gata, så de skickade annonsen. Vi gick på visning och det var 80 sällskap, helt hysteriskt. Jag minns att jag satt i soffan och tittade ut över alla människor och hade ont i hela kroppen, för att jag var så olyckligt kär, säger Flora.    

På något sätt blev lägenheten, med tre rum och kök på två våningar, ändå deras och en försiktig renovering påbörjades. Johan beställde fram originalritningar och hittade en gammal igensatt dörröppning, som gav lägenheten ett genomgående flöde (dörren hittades på kallvinden). De målade om med utgångspunkt i ytterdörrens gröna kulör och fönsterkarmarnas engelskt röda, tydliga färgblock som lyfter fram olika arkitektoniska element som trappan eller kaklet bakom kaminen. Luckorna i det platsbyggda, träpanelklädda köket, som ger bostaden mycket av dess eklektiska karaktär, målades i två olika gula kulörer.  

– Det är otroligt svårt med färgsättning, för man är ju svinrädd för att välja trendiga färger. Så vi har försökt hitta kulörer som verkligen känns rätt för just det här hemmet. Och det tycker jag att vi har lyckats med, säger Flora.  

Johan fyller i:   

– Jag tyckte att det var viktigt att våga testa lite. När vi började måla ville jag att vissa färgval skulle kännas lite obekväma. Då fattar man att man har vågat, säger han.  

Inredningen växer fram på samma sätt, en pågående process byggd på ”trial and error.” Johan, som dagligen jobbar med form, vet vad han gillar och har inga problem med att vänta in rätt objekt. Flora, betydligt otåligare, budar hem möbler spontant och säljer vidare om de inte funkar.   

– Den stora insikten har varit att det enda sättet för mig att förstå vad jag gillar är att testa. Jag har insett att jag har ganska svårt att visualisera, även om jag går runt och mäter eller till och med tejpar upp måtten, säger hon.   

Basen av designklassiker – Aalto-matgruppen från Artek, Scarpa-soffan från Knoll – kompletteras med flera skulpturala lampor. Noguchi-lampan som Johan fick i julklapp, en likadan Lokki-pendel från Innolux som Flora växte upp med ovanför köksbordet och Viscontea från Flos över soffbordet.   

– Jag såg reportaget från Troye Sivans hem i Australien innan vi flyttade hit och han har så många roliga lampor. Jag blev kär i Viscontea. Jag köper inga dyra handväskor, men jag tycker att det är kul att satsa på lampor, säger hon.   

Bokhyllan från New Works täcker nästan en hel vägg i vardagsrummet, likt ett monument över Floras yrkesval – ”båda kände tydligt att bokhyllan ska vara en bokhylla och inte en pynthylla” som Johan säger. Berättande är inte bara hennes levebröd, utan går också som en röd tråd genom hemmets konst- och hantverkssamling.   

– Mina bröder ville inte leka med mig när jag var liten, så jag satt på mitt rum och byggde små världar. Jag tror att det finns spår av det i inredningen, att jag skapar små stilleben, och såklart i faktumet att jag blev författare, säger hon.    

För Johan är det snarare motsatsen som gäller. Även om de snart planerar att göra om bottenvåningen till arbetsrum är bostaden frånkopplad jobbet.   

– Jag vill inte tänka kring mitt hem på det sättet, att det ska säga något om hur jag är som yrkesman, säger han.   

–  Kommer du ihåg när vi höll på att måla om och du var så himla orolig för att det skulle bli för fixat? säger Flora.   

Johan funderar.   

– Det finns någonting lite skevt i att alla hem måste vara perfekta. Jag kan tycka att det är ganska fint att man känner tidens tand i ett hem, speciellt i ett gammalt hus.