Redan 1960 reste Björn Hultén, tack vare ett stipendium från Konung Carl Gustaf VI, till Kairo för att se Nationalmuseets samling av möbler från Tutanchamons grav. Ett extra starkt intryck gjorde några fällbara, ceremoniella stolar och taburetter av ebenholts och cederträ med inläggningar av elfenben och guld. Samtliga dessa var hopfällbara för att kunna följa farao var helst han begav sig. Egypten var den källa som de gamla grekerna öste ur. Stoltypen återfanns där för att sedan övertas av romarna och med dem fördes den vidare in i det europeiska kulturarvet. Napoleon I:s fällstol i bok med sits och rygg i läder byggde på samma princip, liksom engelsmännens safaristol som under den koloniala eran blev något av ett tecken för engelsk överhöghet. Via engelsmännen återfördes safaristolen till Egypten och cirkeln var därmed sluten. När Björn Hultén 1975 får uppdraget att ta fram inredning och rita möbler till svenska ambassaden i Kairo och placerar ett antal hopfällbara stolar på terrassen är det då en handling som har sina rötter långt bak i tiden. Med namnet Tuttan definierar också Björn Hultén deras referentiella sfär och underviker därmed den olycksaliga kopplingen till den engelska epoken. Att inreda en ambassad är dock inte endast att artigt tillkännage en kunskap om värdlandets tradition och historia utan också att visa på det egna landets kulturtradition. I Björn Hulténs förädlade variant av safaristolen igenkänner vi också det nordiska som det till exempel finns hos Mogens Koch. Men då Björn Hultén vidareutvecklar den funktionella aspekten återger han stolen paradoxalt nog något av dess faraoniska hållning och den blir då även ett lämpligt säte för ett sändebud. Så långt heter stolen Tuttan; dess fortsatta resa genom tid och rum blir som stolen På Kryss med en för Björn Hultén typisk ordlek.